Inte så mycket hårdare tror jag som att man använde tunnare garner. Jag ärvde en del stickningar efter mormor och det var små koftor som var påbörjade som stickades på 1,5 och 2 mm stickor. Kollar man i beskrivningar på gamla vantar är det också en förskräcklig massa maskor i dem och de gjorde man nog rätt täta.

Min mamma och min mormor stickar/stickade väldigt fast och jämnt. Full av beundran.

Plaggen skulle ju kanske främst värma också, inte vara prydnader och inomhusanpassade enligt dagens ofta rätt varma inomhusmiljöer. De använde sällan fluff-lurviga garner som kan stickas på tjocka stickor, utan tunnare… Tror jag.. 

Jag tror jag lärde mig sticka på stickor nr 3. Mestadels använde vi det billiga svenskullgarnet som kunde vara 3-trådigt eller 4-trådigt. Vi fick göra tråkiga vantar och sockor i skolan, men de satt bra och var slitstarka. Man skulle sticka jämnt och de som gjorde de aviga varven för löst fick sitta och dra åt maskorna eller använda en mindre storlek på stickor. En klasskamrat stickade massor av koftor i samma modell och färgade dem sedan. Jag stickade ett jumperset med spetsmönster med stickor nr 2, som senare blev för varmt att använda när inomhustemperaturen höjdes. Stickningen var hårdare förr. Så småningom ville man ha mjukare plagg och använde grövre stickor. Men så grovt som idag var det inte fråga om. Jag tycker att det går långsamt att sticka med grova stickor.

Funderar på om garnerna kunde vara hårdare spunna och tvinnade också. Har ett par gamla strumpskaft stickade av handspunnet garn och förutom att de är hårt stickade så känns garnet ganska hårt också.

Använder strumpskaften som muddar och tänker inte sticka nya fötter i dem.

Det var nog hårdare spunnet och tvinnat. En väninnas man brukade få stickade tunna sockor i julklapp av sin mor. Han ville inte ha några andra och slet ut ett par om året vid så gott som daglig användning. Min väninnas problem var att svärmor gjorde tåavslutningen för långsmal så den måste stickas om innan mannen kunde använda sina favoritsockor.

Kan mjukhet/hårdhet ha att göra med hur ullgarner behandlas numera - tänker på sån där super-washbehandling.. och på annat som ska göra att garnet inte kliar och sticks..?

Det finns hur mycket som helst att veta om ull och får. Det viktigaste är nog att olika sorters får har väldigt olika ull. Merinofår har väldigt tunna och mjuka hår. Köttraserna har oftast hård ull och passar att stoppa madrasser med för ullen packar sig inte. Ryafår har lång glansig och lite hård ull, gotlandsfår har mjuk och glansig ull men filtar sig lätt, osv.

Sen gör behandlingen av ullen sitt till. Många ställen stoppar den råa ullen i bad med stark ammoniak för att få bort allt fettet. Det bidrar till en viss hoptovning som tas bort i kardningen. Det säger sig självt att fin ull blir sämre av en sådan behandling. De som behandlar fin ull skonsamt får ett behagligare garn som resultat.

Det finns i princip två slag av superwashbehandlingar. Båda syftar till att göra garnets yta slätare. I den ena bränner man bort ojämnheterna "fjällen" och i den andra jämnar man ut ytan med något syntetiskt, kanske nylon. Jag tror att det är vanligast idag. Med tillräckligt hård behandling kan man krympa superwash.

Förr när egen ull skickades för spinning så innehöll garnet mycket fett genom att det inte normalt tvättades och garnet tvättades först när strumporna var stuckna och före användningen. Samma sak naturligtvis med hemspunnet garn. Endast finare garn tvättades innan det ev. färgades.  Ofta bestod åtminstone strumpgarn av flera trådar än nu.

Ullfettet betydde också att det var säkrare för mal.

Ofta blandades också en del stickylle (lump) i garnet. Stickylle insamlades åtminstone i början av 1960-talet.