I slöjden sydde man väl både förkläde och kanske handdukar och annat och märkte ju det med initialerna av sitt flicknamn. Så de låg kanske sida vid sida i lådorna när man sen vart gift?

Vad gäller vävstol har jag ingen aning.

Däremot var ju spinnrocken ett värdefullt redskap och nyttjades bara av frun eller mor. Barnen fick karda.

Pigorna, ja fick de spinna??

Bara lite tankar…

I äldre tider märkte man med början av förlovningen eller trolovningen och det var inte bara bruden utan alla som kunde. Om man var ogift började man med första initialen.

För bondesamhället bar man sitt "flicknamn" hela livet. Då man hade sitt förnamn, fadernsförnamn följt av  dotter. Eftersom man var sin fars dotter hela livet behövde man inte byta initial.

Vad gäller vävningen så var det mycket beroende på vad man vävde. Desto finare tyg, desto vanare väverska. Men man kunde få tjänst som piga för att man var duktig på att väva. Sen var man ju tvungen att lära sig väva och då ofta på de minst dyrbara och mest använda tygerna. Som blahgarnsväv. Ett slags grov linneväv använt i vardagskläder, vad vi idag skulle kalla "blåkläder", men som då var gråvita.

Mycket intressant, leja.

Jag tror nog att bara de som var välbärgade nog hade glädjen/besväret/möjligheten att märka sitt linne. Tidigare hade man inte ens lakan i sängen.

Angående vävningen: Det fanns slott med egen vävkammare. Slottsfrun hade säkert kunskapen men inte tid att väva själv. Speciella anställda fick väva, inte vilken piga som helst. En piga kunde förstås få hjälpa till med en del och om hon visade talang så lärdes hon upp.

I nordöstra Skåne fanns det små hemman med självhushåll, där vävkunskapen förmedlades från mor till dotter i generationer. Man fick in kontanter genom att väva damast till slotten och de rika bönderna. Det var ett sätt att dryga ut den magra ekonomin.

Fram till ca: förra sekelskiftet användes huvudsakligen patronymikon (faderns förnamn följt av son eller dotter). Ungefär samtidigt bytte hustrun sitt patronymikon till mannens efternamn. Många -dotternamn byttes till -son namn så att Andersdotter blev Andersson.

Även bland finare folk var det vanligt att hustrun hade sitt flicknamn i behåll men det förekom även att hon bytte till mannens efternamn.